Direktlänk till inlägg 3 april 2012
Livets stora gåta!
Vad har igentligen livet för menning, varför ska man jämt kämpa mot sina mål, vad är igentligen ett mål?
Jag har sedan länge haft två stora mål i livet, men ju äldre jag blivit och ju mer jag tänker ju mindre bryr jag mig om målen! Varför leva efter en viss linje, varje dag, varje minut, varje sekund alla daga om året. Jag planerar mina dagar konstant, skriver upp allt, varje läxa, vad som hänt den dagen och vad jag ska göra vid vilken tidpunkt.
Men jag vet även att de värsta jag vet är att komma för sent eller folk som kommer försent. kan inte förstå varför folk inte kan planera sina dagar och sitt liv bättre! säg bara att man bestämt möte och kommer 1h försent då har mna förstört både sin egen och den mötande personens dag. Varför bara inte börja planera och tänka igenom sin dag.
som ni redan vet träffade jag i Januari den pojk som jag just nu delar mitt liv med, Han och jag har sjukt skillda sett att se på livet igenom, Han planerar ingenting, tar de mesta som de kommer och han är en enorm tidsoptimist detta kan ibland bli ganska jobbigt, speciellt eftersom vi har 40mil mellan oss.
Men jag är så otroligt lycklig att jag har fått denna underbara pojk, han gör mitt liv gladare!
Jag har nog glömt berätta för er mina läsare att jag vecka 12-13 hade min älskade pojkvän här hos mig! kan ni gissa att jag va något så otroligt glad, allt bara svävade fram, allt var lätt och man kände sig glad var eviga sekund han var här hos mig!
Nu när de snart har gått en vecka sedan han lämnade mig för att åka tillbaka för att jobba, så har allt blivit som vanligt, jag e trött, energin e borta, man e orolig för va som ska/kan hända, rädslan att han inte hör av sig och man har faktiskt ingen anning fören han ringer och man får höra hans röst igen och man är lugn för ett tag sen när man har lagt på så kommer oron tillbaka. Rädslan är stor men kärleken till min älskade Jonas är större <3
Kan bara säga att även om man är rädd, tött, ledsen så är han där för mig även om de är 40 mil bort. Men kan glädja mig med att en vacker dag kommer vi kanske bo ihop och jag behöver inte ha denna oro